Alla inlägg under december 2010
Häromveckan kom företaget Moggliden i Umeå med sin första årsredovisning. I den kan man läsa om en omsättning på drygt 200 miljoner kronor mellan november 2008 och april 2010. Inget konstigt med det, kanske. Bortsett från att bolagets verksamhet handlar om en enda sak: att plocka hem vinsten från tre deckare.
Bakom Moggliden står Erland och Joakim Larsson, far och bror till författaren Stieg Larsson. De har gjort till sin uppgift att förvalta inkomsterna från bok- och filmrättigheterna till Millenniumtrilogin och det lär de kunna syssla med ett bra tag till.
För de osannolika framgångarna för de tre böckerna om hackaren Lisbeth Salander och journalisten Mikael Blomkvist fortsätter. Intresset för böckerna sprider sig som en löpeld över världen och siffrorna över hur många böcker som sålts, hur många översättningar som gjorts, hur många omtryckningar som krävts uppdateras oavbrutet. Böckerna dominerar topplistor överallt och detta utan att författaren har kunnat medverka i några soffprogram eller boksigneringar.
– Just nu är det USA som slår allting med hästlängder. Där har det sålts drygt nio miljoner exemplar och det inkluderar alla format. De första två böckerna har kommit i pocket och dessutom säljer böckerna väldigt bra som e-böcker i USA.
Det berättar Magdalena Hedlund. Hon är litterär agent på Norstedt Agency och ansvarar för bok- och filmrättigheter för Stieg Larssons romaner i utlandet.
Med det djupaste engagemang hyllade han staden, den urbana arenan som genom konfron tationer och möten bröt ny väg för den politiska kampen och den kulturella förnyelsen.
Stadsbyggnadshistorikern Bergmans böcker och texter ledde mig från tvivel till övertygelsen om att livet ska levas i städer. Han krossade mina lantligt pastorala drömmar. Jag är honom evigt tacksam.
Nu ger förlaget Axl Books ut ett brett urval av Bosse Bergmans texter, från 1968 till 2010, i den tjocka pocket volymen ”En gång talade man om staden”.
En spretig bok, som trots att dess 152 texter tematiserats i tretton kapitel är svår att få riktigt grepp om. Bergmans utveckling från hård modernismkritiker till försonlig pragmatiker reflekteras. Det är en välförtjänt och ange lägen hyllning att hans stadstexter nu finns samlade i en bok.
Vi lutar oss gärna mot lagen. Den ska vara det fria samhällets ryggrad och kunna tjänstgöra som moralisk kompass. Tilltro sätts också ofta till lagstiftningens förmåga att bemästra det förflutna, som i fallet med folkmordet på armenierna. Förhållningssättet är dock principiellt problematiskt. Historiska händelser görs på en och samma gång förment oantastliga och ändlöst förhandlingsbara.
Att lagen också kan vara praktiskt otillräcklig i umgänget med förfluten tid visar oss historikern Mats Deland. Hans rätteligen uppmärksammade bok ”Purgatorium” är en omfångsrik vidräkning med Sveriges hantering av andra världskrigets förbrytare.
Tidigt i maj 1945 anlöpte S/S Homberg Malmö hamn. Under resan från Flensburg hade minst en handfull människor dödats och dumpats i havet. Brittiska underrättelser berättade att koncentrationslägervakter fanns bland de fjortonhundra flyktingarna. Vad exakt som hände på fartygen fastställdes aldrig. Begränsade resurser, men i synnerhet avsaknaden av en rättslig instans att vända sig till, fick polisen att avsluta sin undersökning i saken.
Det sydsvenska dramat i krigsslutets skugga åskådliggör hur en strid flyktingström och frånvaron av lagrum för brott begångna utomlands gjorde Sverige till en fristad för krigsförbrytare av argentinsk omfattning. Att Sverige också avstod från formella utlämningar hängde samman den skandinaviska rättsrealismens starka ställning, men framförallt med politisk pragmatism och oviljan att stöta sig med mäktiga stater.
På ett liknande sätt kringskars den tyska rättsliga avräkningen efter kriget. Nürnbergrättegångarna och en handfull andra uppmärksammade processer var undantag. De flesta nazistiska dödslakejer kom lindrigt undan. Viljan att resa sig ur ruinerna och behovet av kalla krigare var viktigare än rättskipning.
Förra veckan ägde den rum. För sjuttonde gången arrangerades Mother City Queer Project i Kapstaden, en gayfest som hållits årligen sedan demokratins gryning 1994 och som bara växt och växt. I år var alla hybris- och extravagansmätare maxade; festen ägde nämligen rum i Cape Town Stadium, arenan från sommarens fotbolls-VM som ligger som ett rymdskepp alldeles vid Atlantkanten.
”Vi har så mycket att fira”, sa arrangörerna inför festen, som hade temat ”Flower Power”. Och det är sant. Det finns mycket att vara stolt över i Sydafrika när det gäller hbt-rättigheter. Som femte land i världen infördes homoäktenskap 2006.
Men samtidigt finns det mycket att skämmas över. Framförallt landets pajaskonster i FN, som kulminerade i november när Sydafrika förenade sig med världens bögmördarstater i en viktig omröstning om resolutionen som kritiserar utomrättsliga avrättningar. Omröstningen ledde till att texten ändrades så att avrättningar på grund av ”sexuell läggning” numera inte fördöms explicit. Istället infördes en allmän formulering om ”diskriminerande grunder”.
En sådan skrivning är fullständigt ihålig. För om homosexualitet redan är kriminellt, vilket det är i 38 av Afrikas stater – kan man självfallet inte åberopa antidiskriminering för att förhindra bestraffning. Bara någon vecka efter FN-omröstningen fick vi också ett lysande exempel på detta, då Kenyas premiärminister Raila Odinga under ett tal dundrade att ”homosexuella förtjänar att gripas”. Uttalandet var en reaktion mot att vissa parlamentsledamöter antytt att landets nyligen antagna antidiskrimineringslag också skulle komma att omfatta homosexuella. Men icke, lät alltså premiärministern meddela.
Ett annat exempel på att det saknas politisk vilja att förbättra hbt-situationen i många afrikanska länder, var när en sydafrikansk homoorganisation nyligen frågade Afrikanska unionens (AU) människorättskommis sion om den hade för avsikt att utreda de hot mot namngivna homosexuella som förekommit i ugandiska medier de senaste åren, samt fenomenet ”korrektionsvåldtäkter” på lesbiska kvinnor. Svaret på frågan blev att kommissionen inte hade hört talas om vare sig några sådana publiceringar eller våldtäkter. Hela världen känner till dessa företeelser – men AU:s människorättskommission låtsas som att den inte har en aaaning.
Stolt öppnar Christoffer Lindberg dörren till sin alldeles egna etta på Värnhem. Sedan sex veckor är det han och ingen annan som har nyckeln till hans bostad, och privata liv.
– Att klara sig själv är viktigt för mig, det har det alltid varit. Nu har jag bara mig själv att rätta mig efter, säger han och visar upp sin prydligt inredda lya.
Därför tvekade han aldrig när han fick chansen att skriva på ett eget förstahandskontrakt. Inte heller när han ansökte om studielån, för att börja första året på lärarhögskolan i augusti.
– Det är det värt för att vara oberoende. För mig betyder självständighet att man hittar sig själv, vem man är och var man står.
För Christoffer Lindberg innebär den egna ettan att han för första gången på fyra år bor på ett ställe. Sedan föräldrarnas separation har han pendlat varannan vecka. Nu har han i stället kunnat inreda sitt första egna hem med det bästa från de två rummen.
– Mina föräldrar hade nog gärna hjälpt till med allt möjligt, men jag vill inte det. Jag vill klara mig själv, och skulle exempelvis aldrig be om hjälp med hyran. Jag tror att det handlar om att ingen ska ha en knorr på mig, att jag inte ska vara skyldig något. Även om jag vet att mina föräldrar aldrig skulle ha utnyttjat det, är det ändå så jag känner.
Lotta Lindberg, Christoffers mamma, som har kommit förbi efter jobbet, har börjat vänja sig vid tomrummet efter sonen hemma i lägenheten ett par kvarter bort.
Må | Ti | On | To | Fr | Lö | Sö | |||
1 |
2 |
3 |
4 |
5 |
|||||
6 |
7 |
8 |
9 |
10 |
11 |
12 |
|||
13 |
14 |
15 |
16 |
17 |
18 |
19 |
|||
20 |
21 |
22 |
23 |
24 |
25 |
26 |
|||
27 |
28 | 29 |
30 |
31 |
|||||
|